SM YALÇIN | KONSULT & FACILITATOR

I sitt sommarprat berättar författaren Lina Wulf om hur svårt det kan vara att översätta klassiker och om skrivandets obenhörliga ensamhet.

—

Det första hon gjorde var att vässa blyetspennorna. Hon lutade sig då fram, tog upp en penna med vänster hand, satte den i vässaren som hon höll i höger hand, någon decimeter framför ansiktet, och vred sedan runt den långsamt på gränsen till utstuderat, som om hon under tiden hon vässade föreställde sig vilken skada man faktiskt skulle kunna åstadkomma med en så enkel sak som en väl vässad penna.
Sen la hon ner den på katheden med spetsen riktad ut mot klassrummet. Så tog hon upp nästa penna och upprepade proceduren tills fem väl vässade blyetspennor låg framför henne, likt projektiler, redo att avfyras mot oss, eleverna, på tolk och översätta skolan i Florens. Det brukade inte gå mer än några minuter på lektionen förrän projektilerna de facto började avfyras, om än inte av pennorna, utan i form av ord från madame le professeur själv.
Svetten hade då för länge sedan brutit ut i våra armhålor av rädslan att välja fel ord på italienska, fel uttryck på franska eller bara få något engelskt sammanhang om bakfoten. För mig var ansträngningen ibland kolossal eftersom jag var den enda i klassen som inte hade italienska som modersmål. Italienska hade jag lärt mig genom att jobba som au pair i Rom på dagarna och läsa på en språkskola på kvällarna.
Och franskan var det väl lite si och så med för oss alla. Ingen i klassen hade väl riktigt koll på alla prepositioner och trots att madame menade att man som tolk var tvungen att vara beredd på att alla ämnen kunde dyka upp så satt vi som fallna från skiarna inför den faktterminologi för begagnade avgasrör som figurerade i vissa av de texter som vi förmodades tolka. Om någon av oss i klassen under en muntlig eller skriftlig översättning begick alltför många misstag så följde en förnedring inför klasskamraterna.
Madame le professeur gick då fram och tillbaka med armarna korslagda över bröstet och kunde säga Äter ni morötter? Hur såsar vi? Jo, för att jag tänker att er totala inkompetens annars kan bero på att ni lider av någon allvarlig bristsjukdom i hjärnan. Jamen, det var ju bara ett litet fel, kunde vi invända. Vi rättar till det nu.
Men madame var orolig. För det första fanns det inga små fel. Och för det andra hade man väl begått ett fel så var skadan redan gjord.
Vi tog emot pikarna och förelämpningarna i kompakt och stoisk tystnad med blickarna stintfästade i våra bänkar. Egentligen var inte det särskilt svårt för någonstans i djupet av oss själva beundrade vi madame. Vi beundrade henne för att hon värnade om något för att språk för henne var på liv och död.
Det var inget som kunde tramsas, mjärkas eller skämtas bort. Ansträngde vi oss inte skulle det inte bli bra. Så enkelt var det.
Vi hade aldrig hört någon behärska så många språk så perfekt som hon. Hennes modersmål var franska, men hon talade exempelvis italienska, gick det så snabbt. Hennes ordförråd hade en sån vidd och hennes uttal var så välljudande att florentinarna, som brukar stoltsera med att de talar den vackraste italienskan, snabbt bläknade vid hennes sida.
Hur hade hon lärt sig tala italienska så? Och vem var hon egentligen bakom den där intetsägande korta frisyren, den iskalla blicken och den nötta knärlånga kappan? Och vad gjorde hon när hon inte undervisade? Madame berättade naturligtvis aldrig något om sitt liv för oss, förutom en gång när hon sa att hon uppfattade sig själv som en mycket medioker person eftersom hon aldrig annars hade behövt undervisa en grupp indolenta slöfockar som vi. Men det var också allt. Resten fick vi fantisera fram.
Och det gjorde vi. Ju mer vi fantiserade, desto mer gåtfull föreföll Madame. Någon sa att hon var förbittrad av olycklig kärlek.
Någon annan sa att vadå olycklig kärlek? Den ung man har aldrig haft någon kärlek i hela sitt liv. Det var egentligen vackra saker som sades om Madame på skolan. Men så en dag hände något som fick mina föreställningar kring Madame att ta en helt ny riktning.
Vi satt i våra bänkar och översatte. Det var knäpptyst i klassrummet, förutom penspetsarnas trummande mot bordsytorna. Och Madame satt som vanligt fram i katedern med de vässade lyretspännarna framför sig.
Av någon anledning lyfte jag någonstans efter halva lektionen blicken från min text. Och då såg jag henne sitta och titta ut genom fönstret, medan hon låg. Jag tror aldrig att jag har sett en människa le så.
Det var ett helt öppet leende, och Madames så bistra ansikte såg ut att stråla, som om hon framför sig såg något makalöst. Jag vände genast på huvudet för att förstå vad som fanns utanför fönstret i klassrummet. Men det var bara samma gamla kyrktorn och himmel som alltid.
Jag såg bestört ner i bänken igen. Hennes leende hade gjort något omvälvande med mig. Jag nästan orsakat en smärre jordbävning, för jag insåg med ens att Madames avvisande och bedagade fasad inte var ett misslyckande, utan ett skydd.
Det fanns något underliggande, och för ett ögonblick hade hennes yttre sprickit upp och en glipa ner i hennes inre hade blottats. Det var något hon mindes, något hon kommit att tänka på. Något ljust, enkelt och vackert som fyllde henne med glädje så stark att hon kunde glömma skolan, de spärfulla kommentarerna och till och med oss, de plågor som hon dömts att undervisa.
Där jag satt i skolbänken drog jag slutsatsen att madame måste ha isolerat sig i en magnifik, polyglott ensamhet där inget kunde störa henne. Hon hade ett inre rum och det var ett slags skattkammare. Men vad bestod skatten av? Vad var det som gjort det värt att bomma igen mot världen? Där jag satt i bänken tänkte jag att om jag någon gång började skriva, då skulle jag skriva om vad det var madame hade hittat där inne i sina innersta och mest ensamma rum.
Mitt namn är Lina Wolf, jag är författare och översättare och det här är mitt sommar. Jag fortsatte att tänka på madame genom åren. Jag fortsatte att tänka på honom.
Jag fortsatte att tänka på det där inre rummet. Om jag någon gång såg människor som såg utpräglat ensamma ut så kunde jag titta till lite extra som om det skulle kunna ge mig en ledtråd till det som jag hade sett hos madame. Så här i efterhand vet jag att det var författaren inom mig som höll på att vakna till liv.
Författaren, denna gestalt som drivs av en obändig nyfikenhet för alla gränstillstånd. Författaren, denna betraktare som inte vill bli betraktad. Författaren som egentligen skulle vilja gå fram till den där kvinnan som sitter på en parkbänk och tittar ut i luften medan en hårslinga långsamt rör sig i takt med hennes utandning och fråga om hon just då känner sig ensam.
Om hon i så fall trivs i sin ensamhet eller om hon längtar efter någon och i så fall vem. Ursäkta, men skulle jag kunna få se in i dina inre rum? Helt snabbt, bara ta mig en titt. Så gjorde jag såklart aldrig.
Dels för att jag var för blyg. Dels för att jag lärde mig den där för författare oumbärliga fräckheten som man sedan utövar hela tiden när man skriver. Nämligen att fylla i alla tomrum med den egna fantasin.
Ge människor ens egna tankar. Fylla den där damen med hårslingan i luften, med den egna ensamheten. Madame fanns också kvar inom mig på andra sätt.
Ofta mindes i hennes krassa, något råbarkade råd för blivande översättare. Ska du översätta måste du ha bott minst fem år i det land där det språk som du översätter från talas. Du måste vara lika bekant med vad man säger när man slår sig på tummen med en hammare, som de visor man inom den kulturen sjunger för barn.
Du måste ha aktiva och passiva språkdagar. Under aktiva språkdagar ska du slå upp varenda ord som du inte förstår. Om du läser tidningen, om du lyssnar på folk på bussen, om du ser på tv.
Under passiva språkdagar däremot kan du bara helt och fullt njuta av det språk som du hör talas runt omkring dig. Du måste lyssna på landets musik, marinera din själ i språkets slang och alla fula ord, fast fula ord, sa hon också, är aldrig några problem, för de lär man sig alltid först, och inte utan en viss glädje. Och framför allt måste du äta morötter och anstränga dig till det yttersta.
Jag kan inte säga att jag gillade de här råden, men när jag 26 år gammal flyttade till Madrid var det ändå med dom ringande i öronen som jag gick in i spanskan. Min kärlek till det spanska språket var en förälskelse vid första ögonkastet. Van som jag var vid den mer poppiga och pålande italienskan kunde jag där i början skratta vantroget när jag hörde Madridborna prata sin snabba men blytunga version av spanskan.
Lesbjuden, den låga tonarten, den totala avsaknaden av muntra tonfall. Den spanska som jag år 2000 hörde i Madrid var, i alla fall om man jämför med att lyssna på italienska, som att höra Oscar på avstånd. Ett ödesdigert, oinställsamt möller.
Det var som att jag, full av förväntan, simmade rakt ut i ett varmt, skjudande och omotståndligt mörker. Jag läste Hemingways bok om tjuvfäktning, jag såg alla Almodovas tidiga filmer, jag lyssnade på tjuvfäktadottern Rosario Flores, flamencosångaren Diego Ulcigala och Julio Iglesias fasmusik grannkvinnan satte på varje kväll klockan kvart över sex och sen lyssnade på i exakt 20 minuter innan hon stängde av musiken och ringde sin dotter. Jag såg också en ohälsosam mängd tv-serier, både från Spanien och Latinamerika, med titlar som La verdad de Laura och Betty La Fea.
En dag kände jag att jag nog hade lärt mig tillräckligt mycket spanska för att kunna ta mig igenom en hel bok. Jag bestämde mig för att gå till bokhandeln och fråga efter något som kunde vara lämpligt för någon som jag att börja med. Jag la min sex månader gamla son i barnvagnen, drog honom längs den smala, ojämna och fimpfyllda trottoaren.
Det var 38 grader i skuggan den dagen. Och om att gå genom Madrid just då var som att gå genom ett krokande helvete, så var det som att stiga in i ett paradis när jag väl kom in i bokhandeln. Det var svalt, tyst och fullt av böcker längs väggarna.
Bokhandlaren kom fram till mig och frågade om jag letade efter något särskilt. Något som man måste ha läst, sa jag, om man med värdigheten i behåll ska kunna säga att man talar ert språk. Han gav mig en lång, forskande blick och sa sedan att då fanns egentligen bara ett verk.
Efter en stund kom han tillbaka med en tjock, svart, lite blänkande bok. Jag läste titeln Fien años de soledad, Hundra år av ensamhet. Jag ögnade igenom de första sidorna.
Långa meningar, späckade med ord jag aldrig hade hört. Despandada turbulenta, octava maravilla, esqueleto calcificado. Det här kommer att ta tid för mig, sa jag.
Det är det värt, svarade han på det där tvärsäkra, kastellanska sättet som inte medger några motargument. Jag sneglade på min son i barnvagnen. Tänkte, kan du inte vakna nu? Och Galle skriker lite så jag får en ursäkt att dra mig undan den här bokhandlaren och den här boken.
Men min son sov som bara ett vilande spärrbarn i en paradisisk bokhandel kan sova. Jag får be om en tunnare bok med kortare meningar, sa jag, och räckte den tillbaka. Men bokhandlaren tog inte emot den utsträckta boken.
Du kommer att behöva läsa den, sa han bara, om du ska förstå något om vårt språks inre nerv. Det var bara att betala, ta boken och gå hem igen, längs de smala, ojämna trottoarerna med alla sina fimpar och fettfläckar. Samma kväll, när min son hade somnat, satte jag mig i soffan och började läsa.
Jag fick slå för brilt i min slitna ordbok och ändå förstod jag långt ifrån allt. Jag förstod i alla fall att vi befann oss i en by vid namn Makondo i den kolombianska urskogen och att invånarna, för första gången i sina liv, fick lägga handen på ett isblock och att en man vid namn José Arcadio Buendia, i stor bestörtning, konstaterade att isen visserligen brändes men ändå inte kunde sägas vara något annat än världshistoriens största uppfinning. Jag skrattade för mig själv.
Det som var mest främmande för invånarna i Makondo, nämligen just isen, var det enda i texten som kändes bekant för mig. Allt annat som föreföll helt naturligt i romanens universum, som att djungeln kunde ha blödande liljor, gyllene salamandrar och källor fyllda av rykande oljor och att de vilda pappegojorna hade ett kött som var blått och smakade misk, kändes helt främmande för mig. Efter några timmar la jag ifrån mig boken, satt en stund och såg ut genom den halvöppna dörren mot innergården.
Varför har det tagit mig så lång tid, tänkte jag. Varför har det tagit mig mer än 27 år att hitta fram till spanskan och till den här boken? Vilka villovägar har jag varit ute på och vilka öknar och vilka kulvertar har jag irrat runt i? Under några veckor levde jag sen i förvissningen att jag hade hittat fram till en hamn som jag var ämnad att segla till, ett slags slutgiltigt och faktiskt ganska tillfredsställande mål med en del av mitt liv. Men jag misstog mig, för i själva verket var hundra år av ensamhet inte slutet på en resa, utan bara början.
Jag har kommit till sjön för att skratta om Madrid, det centrum som du sa till mig. Nu har jag kommit till sjön för att skratta om din kärlek, som är den mörkaste sjön i hela världen. Det jag inte visste när jag satt här i soffan med dörren till innergården på glänt och hettan höll på att släppa greppet om Madrid för dagen, var att jag många år senare skulle få frågan om jag ville nyöversätta hundra år av ensamhet till svenska.
Den första jag kom att tänka på då var naturligtvis madame. Vad hade hon sagt nu om hon visste detta? Hade hon skämts lite av hur förnedrande hon en gång i tiden hade behandlat mig? Hade hon sagt att hon missbedömt mig? Nej, antagligen inte. Antagligen hade madame med det djupt intuitiva rovdjurets luktsinne blickt snabbt hittat fram till min innersta rädsla i det ögonblicket.
Madame hade lagt armarna över bröstet, isen i blicken, och så hade hon sagt att en av de viktigaste saker som hon hade lärt oss, eller i alla fall försökt lära oss, var att man som översättare aldrig fick vara rädd för författaren till den text man skulle översätta. Och hur skulle det vara möjligt för mig att inte bli rädd för Gabriel García Márquez i egen hög person? Hur skulle jag, La Signorina Wolf, med den svaga rösten och de felande franska prepositionerna, lyckas med konstdycket att morska upp sig så till den grad att hon skulle kunna bestämma en dans som dikterades av en urkraft som hans? Jag googlade. Under tiden kände jag den gamla välbekanta Florenssvätten bryta ut i armhållarna.
Jag visste alltför väl vad som skulle komma upp, men gick ändå igenom det. Jag såg bilderna på det kolombianska, karismatiska, geniet, med det lika generösa som självsäkra leendet. Jag läste igenom alla fakta om hans liv.
Förd 1927 i Colombia och död 2012 i Mexiko. Största spanskspråkiga författaren efter Cervantes. Hundra år av ensamhet är hans viktigaste verk och kom ut för första gången 1967, har översatts till 47 språk och sålts i tiotals miljoner exemplar.
Och så ändliga listor med mastodonta utmärkelser. Madame hade såklart helt rätt. Hur skulle jag lyckas fatta mod mot denne gigant? Om man frågar en psykolog om hur man överkommer rädsla på bästa sätt så kan det hända att denna eller denne svarar att man ska utsätta sig för det man är rädd för.
Om du är rädd för spindeln, utsätt dig då för spindeln. Låt spindeln springa över din hand. Pilla på den.
Skapa en närhet till den. Tillåt spindeln att visa dig att den inte är farlig. Samma logik borde ge för handen att om du är rädd för Gabriel Garcia Marques, utsätt dig då för Gabriel Garcia Marques.
Skapa en närhet till honom. Lär känna honom. Förstå att han kanske är en storartad författare, men han är också bara en människa som en gång skrev en bok.
Men hur skapar man närhet till en sedan flera år död författare? Jag bestämde mig för att börja skriva ett slags översättardagbok tillägnad författaren jag skulle översätta. I den boken skulle jag skriva om allt möjligt. Om min rädsla för all del, men också om själva arbetet med översättningen.
Det kunde vara kul att ha efteråt, tänkte jag. Som ett minne. Vilka ord fick jag sitta länge med? Skriv tekniska saker, som jag kanske skulle upptäcka i romanen.
Och dessutom skulle jag ju kunna skriva om Madame. Madame och ensamheten. Och eftersom Gabriel García Márquez ju också var bevandrad i just ensamhet, kanske något slags skärningspunkt skulle kunna uppstå mellan Gabriel García Márquez, mig och Madame.
Vore inte det helt magnifikt? En kommunikation om ensamhet genom tidsrummet. Jag kände mig gärnast ganska hoppfull. Ibland måste man dessutom bara kasta sig ut.
Ibland måste man bara spotta i nävarna. Sätta leendet på ansiktet och ta det här steget ut i tomma intet. Faller man handlöst eller tas man emot av ett varmt och allomslutande vatten? Gabriel García Márquez, tänkte jag.
Du och jag. Du, jag, Madame och ensamheten. Det här ornar vi.
Nu börjar vi. Hur lider första meningen? Så satt jag alltså där med den första meningen och försökte dra mig till minnes madams florentinska visdomar. En av dem dikterade att man alltid ska börja översätta i mitten av boken för om man gör det är man sedan varm i kläderna när man översätter inledningen vilket kan vara lämpligt eftersom den känsliga läsaren är som mest vaksam där.
Men jag började alltså från början. Kanske för att jag helt enkelt inte kunde stå emot den där numera så legendariska första meningen i Hundra år av ensamhet. Så här lyder den i min översättning.
Många år senare, när han stod framför exkursionspatrullen skulle överste Aureliano Buendia minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen. Enligt översättardagboken höll jag på med den här meningen i exakt tre dagar. Enligt översättardagboken ringde jag också pappa ett oändligt antal gånger och frågade vad han tyckte om orden avrättningspatrull, exkursionspatrull, exekutionspluton, avrättningskvadron och exekutionsskvadron.
Jag började också undra hur meningen hade kommit till. Ibland kan man ju höra författare säga att de har fått en första mening eller att en första mening har kommit till dem. Jag har alltid tyckt att det låter pretentiöst.
En klyscha. Men jag vet också att ibland är skrivandet så tråkigt att man behöver de där klyschorna. Som om en första mening till en roman vore en besättning från yttre rymden som svepte längs Saturnus ringar och vidare genom molnens kalla ljussken för att närma sig jorden och där slå ner i en viss människa och därmed ge upphov till en viss bok.
Så överdrivet. Och ändå känns det som att det är precis så det går till. Helt plötsligt hör man den och då vet man den främmande varelsen har anlänt och den har valt mig.
Hur förvaltar jag det? Vad gör jag nu? Hur ska jag få veta hur resten av historien ser ut? Vad gäller Gabriel García Márquez och första meningen i Hundra år av ensamhet så ska den ha kommit till honom när han och hans familj var på väg mot Acapulco i Mexiko för att ha semester. Gabriel García Márquez ska plötsligt ha kört in bilen till kanten stannat och vänt blicken mot sin fru. Mercedes, sa han, jag har fått en första mening.
Okej, sa hon efter att ha hört den, då åker vi hem igen. Och jag vet inte hur de lyckades hantera barnens besvikelse i baksätet men hem åkte de och det blev ingen semester för Gabriel García Márquez stängde in sig i sitt arbetsrum och familjen såg under 18 månader inte röken av honom förutom när han kom ut för att hämta mat, fylla på lådan med tobak eller gå på toa. Jag tycker mycket om den anekdoten.
Den får det att låta som att romanskrivande är något mycket enkelt och mycket mirakulöst. Att har man bara den där första meningen, då kommer allt att ordna sig. Likväl så är en första mening inte något om man jämför med en sista.
En första mening kan liknas vid en impuls och impulser kan vara nog så värdefulla, inte bara i skrivandet utan också i övriga livet. Men sista meningen i en roman däremot, den är svaret på en gåta. Jag undrade vad Gabriel García Márquez skulle säga om det.
I översättardagboken svarade han att ja, första meningen i Hundra år av ensamhet är amakalös men den är ändå inget om man jämför med den sista. Och då sa jag, jag tycker du låter lite mallig. Och då svarade han, jag är inte mallig.
Jag är bara stolt över vad jag har åstadkommit. Det där med översättardagboken visade sig faktiskt vara en ganska bra idé. Jag fick en ny vana, nämligen att varje eftermiddag under ungefär 15 minuter skriva i den innan jag började översätta, som ett slags transportsträcka in i texten.
Jag skrev särskilt om ord som visade sig vara både fascinerande och problematiska. Som exempelvis ordet crepuscular. Ordet crepuscular är ett adjektiv som har med skymning, crepusculo, att göra.
Men på spanska är det inte bara den typen av skymning som infaller när ljuset försvinner från himlen utan också ett mer utpräglat gränstillstånd som till exempel det tillstånd som infinner sig innan man ska somna när man för en stund rör sig mellan vakenhet och sömn. Egentligen är crepuscular inte ett särskilt vackert ord. Det är en samling av inte särskilt spektakulära konsonanter och ordet låter lite dovt och tillsnott som om man riskerar att samtidigt vricka tungan och spotta när man uttalar det.
Ändå är det ett av mina favoritord i spanska. Det är ett ord som rymmer så mycket. Ett ord som man nästan får lust att flytta in i. Som om man kunde säga att i den här betydelsen vill jag slå ner mina bopolar.
I den här betydelsen och i det här lite vanskliga uttalet kan jag leva länge utan att bli utråkad. Den engelska översättaren Gregory Rabassa översatte crepuscular med twilight. Och twilight är bra.
Twilight är helt okej. Men twilight är inte riktigt crepuscular. Och så här är det så ofta när man översätter.
Man känner besvikelsen riva i blodet när man inser att man aldrig kommer att kunna återge betydelsen i hela den vidd som den har på ursprungsspråket. Och samtidigt kan man också gripas av ett slags malande oro, nästan en skräck när man inser att det här ordet med den här exakta betydelsen inte finns på svenska. I översättardagboken skrev jag till Gabriel Garcia Marquez att inser du att crepuscular inte finns på svenska och känner du som jag att det är en stor nackdel? Nackdel, svarade han, det är ingen nackdel.
Det är en katastrof. Hur gör ni då när ni ska säga crepuscular? Jag vet inte, sa jag. Jag antar att vi inte säger just det.
Men hur gör ni då när ni vill uttrycka det crepusculära tillståndet? Jag vet inte det, sa jag. Jag vet inte hur vi gör då. Vi kanske tar till faktterminologi.
Hur skulle det vara till exempel om vi försökte med hypnagogatillstånd? Hasa han, men det är ju jättevåldsamt. Du måste lova att du aldrig använder det ordet i min bok. Jag lovar, Gabriel Garcia Marquez, jag lovar att jag aldrig ska använda just det ordet i din bok
En annan gång skrev jag i min översättardagbok att jag hade knäckt koden för strukturen i hundra år. Jag kände mig lite sägerviss när jag skrev det, som om jag hade kommit på Gabriel García Márquez med ett knep. Hade det kanske varit ett sätt att ta sig framåt, att dela in texten på det här sättet? Jag vet att Gabriel García Márquez inte hade uppskattat den här typen av resonemang.
För en författare vill såklart inte det bli påkommet. En författare vill inte att någon ska säga att nu har jag fattat hur du gör. Att granska ett verkstruktur är att visa upp en väv från baksidan.
Man skymtar ett slags motiv, men det man mest av allt ser är hantverket. Alla knutar, alla lösa trådar, missfärgade garnstumpar som blivit över och oavslutade stickspår. Och det tyckte jag faktiskt att Gabriel García Márquez, trots all ohejdad framgång som hundra år av ensamhet rönt, fick med det.
Att inget är perfekt, inte ens hans roman. Jag kände att rädslan för författaren börjat ge med sig och att madame någonstans i kulissen låg gillande. Spinden hade inte bara krypit upp på handen, jag pillade till och med på den.
Han var visserligen både skräckenjagande och ståratad, men han var ändå en människa. En människa som dessutom kunde bli sur. För det kände jag också genom tidsrummet.
Att Gabriel García Márquez, där i sin andra dimension, blev riktigt sur när jag pratade om att man kunde se en underliggande struktur i hans bok. Men det var ändå inget emot hur sur han blev när jag försökte sammanfatta vad hundra år av ensamhet egentligen handlar om. Det är också sånt som inga författare gillar.
Vad handlar min bok om? Vad handlar du själv om? Vad handlar livet om? Vad handlar döden om? Vad handlar kosmos om? Hur ska jag kunna reducera något så komplext och mångbottnat som min bok till en enda mening? Hade det varit möjligt så hade jag såklart bara skrivit den meningen. Jag hade inte slitit mitt hår i fyra långa år, filat och filat på formuleringar och riskerat min psykiska hälsa. Har du hört talas om snowflake-metoden Gabriel García Márquez där man reducerar hela sin bok till just en enda mening? Om jag hade gjort det med mina egna böcker hade det kunnat låta så här.
Min roman handlar om en kvinna som inte överlever en galning. Min roman handlar om ett manuskript som blir förstört. Min roman handlar om en reality show på Darknet som spårar ur.
Och din roman Gabriel García Márquez den handlar om sju generationer av etenbuendia. Den förbannelse om incest som vilar över familjen och hur denna förbannelse till sist infrias. Och även om jag när jag skrev i översättardagboken liksom kunde gnabbas med författaren så kände jag samtidigt i mitt liv utanför översättningen att något slags gräns höll på att suddas ut.
Som om jag inte bara hade slutat vara rädd för spindeln utan också börjat oroa mig för att något skulle kunna hända spindeln. Om jag läste något negativt om Hundra år av ensamhet som till exempel att litteraturkritiken Harold Bloom hade sagt att Hundra år av ensamhet var som en middag där det endast serverades konfekt kunde jag känna mig personligt sårad och förelämpad och Gabriel García Márquez vägnar. Hur kunde Harold Bloom säga så? Så himla dumt.
Om jag berättade för min omgivning om de här sakerna kunde de titta medlidsamt på mig och säga att det kanske var dags att ta en paus, komma ut lite mer, träffa folk. Träffa folk. Är inte det ganska överskattat? Tänkte jag.
Jag träffar ju dessutom folk hela dagarna. Jag träffar Gabriel García Márquez, Madame och så alla gestalterna i Hundra år av ensamhet varje dag. När det blir kväll är jag så utmattad av all kommunikation att jag bara kan ligga på soffan och kolla på La Verdade Laura eller Betty La Fe.
Men den där Harold Bloom alltså som jag ändå trodde var en vettig person honom kommer jag aldrig att läsa något av igen. Lugn. Lugn.
Lugn. Lugn. Lugn.
Lugn. Lugn. Lugn.
Lugn. Min målsättning var att översätta fem sidor om dagen. Fem sidor om dagen.
Då skulle jag komma i hamn i rimlig tid. Jag hörde madams röst inom mig. Man börjar med ett stendere il testo, ordragant översatt från italienska. Lägga ut texten. Jag läser alltså de fem sidor jag har för avsikt att översätta och sen sitter jag en stund och tänker på det. Hur var stämningen i texten? Var rytmen snabb? Vilken känsla andades texten? Irritation, ånger, ilska, förundran? Sen läser jag de fem sidorna igen.
Och när jag läser den här andra gången då gör jag det med en överstrykningspenna i handen. Så stryker jag under alla ord och uttryck som jag misstänker skulle kunna bli problematiska när jag sen översätter. Vissa ord stryker jag under för att jag helt enkelt inte vet vad de betyder.
Andra stryker jag under för att jag inser att ordet kommer att kräva en omformulering eftersom motsvarande inte finns på svenska. Ibland stryker jag under bara för att jag vill veta mer. Så här skrev jag i översättardagboken.
Jag har just börjat på dagens femte sida. När jag stöter på uttrycket agua ser det nära. En kvinna går runt och stänker detta agua ser det nära i huset.
Något slags vatten, alltså. Jag går till spanska akademins ordbok. Slår upp ordet vatten, agua och sen händer det som så ofta händer, nämligen att jag inte kan slita mig.
Alla dessa ordspråk som visar upp den folkliga visheten kring ett enda ord. Banyarse en agua rosada. Bada i rödaktigt vatten.
Bada i rosévatten, alltså gotta sig i skadeglädje. Man får förmoda att den röda färgen på vattnet som man badar i kommer från fiendens blod. Slänga vatten i havet.
Alltså, gör något i onödan eller ge någon som redan lever i överflöd något. Gör gyttiga vatten. Förfula eller förfalska något.
Och så här blev det så ofta. Jag började i ett ord. Nystade.
Hittade andra ord som ledde till ännu fler ord. Timmarna gick. Dagarna gick.
Yrkets tjusning, men också denna ständiga fråga. Hur länge kan man som översättare tillåta sig själv att hålla på med ett enda ord? Vad var då meningen med Hundra år av ensamhet? Vad var det författaren egentligen ville säga? Vad var det han ville åstadkomma med boken? Jag funderade mycket på det medan jag översatte. Och jag dammsög också Youtube på klipp där Gabriel Garcia Marquez pratade om Hundra år av ensamhet.
Jag kunde snabbt utesluta att jag inte var ensam. Jo, tänkte han kanske, jag trollbinder dem. Jag gör dem berusade på intryck och sen när de sitter där yra och förvirrade med ett bortkollrätt leende på läpparna och föreställer sig den blå smaken från pappegojornas kött då tar jag med dem in till kärnan.
Min kolombianska värld. Min värld av vanvettiga uppfinningar fruktansvärda förälskelser, oväntade liksväpningar och pestliknande sjukdomar bland urskogens kokande källor. Och när jag befinner mig där med min läsare då kommer jag också att förmedla våldets och krigens verklighet den amerikanska imperialismens konsekvenser för min kontinent och jag kommer kanske att lyckas göra det på ett sätt som också rymmer skönheten, magin och faktiskt hoppet om framtiden.
Jag tror att det var den formen som han var ute efter språket, bilderna och rytmen som gjorde det möjligt att förmedla allt detta. Det blev vinter. En lång, kall, grå, roman och översatta vinter.
Varje morgon steg jag upp klockan sex, gick och morgonsimmade på badet i Hörby och sen hem och väckte sonen släppte ut hunden och gjorde frukost. Varje förmiddag skrev jag tre timmar på min egen roman Köttets tid och varje eftermiddag översatte jag under fyra timmar fem sidor av Hundra år av ensamhet. Ryggen blev allt ställare.
Jag blev allt tröttare. Efter ett år av romanskrivande och översättande kändes det som att jag hade blivit en annan människa eller kanske snarare ett djur, en gråsugga som när solen väl kom fram blev så bländad av ljuset att hon omedelbart krapp in i sitt mörker igen. Var är min roman? Var är min översättning? Jag tyckte att mina ögon blev känsligare som om också de trivdes bäst i mörkret.
Allt började kännas oöverstigligt. Att åka och handla var förenat med djupt obehag eftersom det kunde hända att man blev stående och tvingades prata med någon. Vad skulle jag berätta från mitt liv? Tio spanska ordspråk med ordet agua när man väntar på bussen eller en reality show på Darknet vid namn Köttets tid när man stöter på en gammal klasskompis vid köttdisken? Jag kände mig som någon som aldrig blir klar någon som är i ständigt vardande ett foster som aldrig blir färdigt för det fattas alltid något vitalt organ för att födseln ska kunna äga rum på riktigt.
Men när jag skrev till Gabriel Garcia Marques och Madame i översättardagboken, då kändes det alltid bra. När jag pratade med honom och Madame genom tidsrummet då var det som att varma vindar drog in i mitt arbetsrum och mina ögon återfick sitt ljusseende. Och minnet av Madame hade också det blivit vackert som om hon blivit en lyckliga version av sig själv som sett ut genom fönstret i Florens den där morgonen.
Var det kanske detta hon upplevde? En isolering, men samtidigt där inne en kontakt med något eller någon. Så i natt drömde jag att översättandet av hundra år av ensamhet aldrig tog slut. Varje morgon trodde jag mig ha kommit till sista sidan av romanen men då hade ytterligare tio sidor tillkommit på ursprungsversionen.
Till slut var jag helt ensam med översättningen för alla jag kände hade tröttnat mitt ständiga prat om boken och därför övergivit mig. Den enda som fanns kvar vid min sida var Gabriel Garcia Marques vålnad och den brukade sitta på en stol i rummet bakom mig och ibland sträckte den ut en hand och knackade på min axel för att be mig motivera ett ordval jag just gjort. En dag friade den.
Vill du gifta dig med mig? sa den. Men du har ju redan en fru, sa jag. Och dessutom är du död.
I det riktiga livet, ja, sa vålnaden då. Men detta är ju en dröm och här har jag ingen fru och inte heller har jag dött. Vad säger du? Ja eller nej? Jag sa ja.
Vi fick ett mycket lyckligt äktenskap. Vålnaden skrev romaner som jag översatte. När jag blev irriterad på vålnaden gjorde jag små utsökta övergrepp på texterna.
Övergrepp som vålnaden aldrig upptäckte eftersom den inte talade mitt språk. Ibland blev den dock misstänksam, frågade gång på gång hur jag hade översatt ett visst ord. Jag smekte den då över kinden, sa att den inte skulle oroa sig, att allt skulle bli bra, att det trots allt bara var en roman och att det viktigaste i livet, nästa efter ensamheten, är ömheten, och då lade vålnaden sitt huvud mot min axel och ömsom grät, ömsom låg, som ett barn.
Jag älskar dig, min liv. Jag älskar dig, min liv. Hundra år av ensamhet.
Var det tvunget att vara hundra? Räckte det inte med ett decennium? Eller ett år? Eller kanske bara en dag? Hade inte det varit illa nog? Nej, fienaños de solidad skulle det vara. Ensamhet, solitude på engelska, solitude på franska, solitude på italienska, solidad på spanska. Varför låter det bäst just på spanska? Solidad, så avgjort, så fullbordet, färdigpackat, på något sätt.
Solitude på italienska, solitude, solidad. På italienska låter ordet lite som ett kallt vitt vin, med en lätt bubblig fond. Perfekt en augustikväll, med skaldjur, eller grillad lax.
Om på di solitude per favore, mi piace. Men i solidad känner man det bråddjup som ordet faktiskt rymmer. Jag har funderat mycket av ensamheten i hundra år av ensamhet.
Det finns andra romaner som också handlar om ensamhet, och där man får uppleva huvudpersonens ensamhet. Och då känner man sig som läsare med ens mindre ensam, eftersom man förstår att det finns andra människor som också är ensamma, och att man kanske därmed skulle kunna säga att det finns en stor, faktiskt ganska varm och trevlig gemenskap, alla ensamma människor emellan. Kanske är det en del av litteraturens uppgift att prångla ut ensamheten så att den kan delas.
Men i hundra år av ensamhet kan jag i ärlighetens namn inte uppfatta den typen av delad ensamhet. Jag tycker att alla människorna i romanen har något att falla tillbaka på, någon som tar emot dem när de står inför livets mest krävande skeden. Och kanske var det en del av författarens avsikt, att jag som läsare ska fråga mig själv om jag har någon som också gör det för mig.
Om jag kommer till slutsatsen att jag inte har det, då är ju ensamheten på något vis total och den ensamma, otröstlig. Jag skulle vilja fråga Gabriel Garcia Marquez om det, om det var den typen av fruktansvärd ensamhet som han ville kommunicera och sin kontinent vägna. Men för att se ensamhet behöver man egentligen bara se sig omkring.
För ensamhet finns överallt. I skrivandet, som i verkliga livet. När man har vunnit eller förlorat alla krig.
När man har försökt lära ut något värdefullt om språk till latmaskar som inget begriper. När man har stått framför spegeln i fördrottningsdräkt men inte sett någon drottning. När man har fött alla barn, förädlat alla metaller och skadat varandra och älskat varandra.
Då kommer allt att ta slut. Och ibland tänker jag att den där sista stunden kanske är den största möjliga ensamheten som en människa någonsin upplever. Den där sista stunden när man måste vända sig bort från allt det man känner och som man älskar och gå vidare ensam.
Eller när man ser en nära anhörig gör just det. Kanske är det sommar. Kanske sitter man på ett palliativboende i Lund på en stol bredvid hennes säng.
Håller henne i handen och stryker med en våt nästyg över hennes panna. Kanske är det jag som sitter där och min mamma som ligger där. Och så går jag iväg en stund och när jag kommer tillbaka så ligger hon med ett uttryck av djup frid över ansiktet.
Och då förstår jag att hon har fattat det där mordet och tagit det där steget. Hennes hand kanske fortfarande varm. Och himlen utanför fönstret brandgul i den sena julikvällen.
Man står där och håller hennes ännu varma hand. Och det enda man med säkerhet vet i det ögonblicket är att man har fått ett nytt rum inom sig och att man i detta rum alltid kommer att känna sig fullkomligt och ovanhörligt ensam. När jag ser tillbaka inser jag att språken och skrivandet var ju två av mitt livs viktigaste resor.
Och vad gäller skrivandet så oroar jag mig inte så mycket. Ålder verkar helt enkelt inte utgöra en nackdel när man skriver. I alla fall inte om man fortsätter att utsätta sig för världen.
Men hur är det med språken? Kan man fortsätta lära sig nya språk fast man blir äldre? Är hjärnan fortfarande elastisk nog kan man uppbåda den där nödvändiga entusiasmen. Varva flygplansmotorerna som ska dra en upp i luften. Vad skulle Madame och Gabriel Garcia Marques säga om det? Möjligtvis skulle de svara att allt hänger på modet.
Vågar man vara det där barnet som bejakar både skräcken och glädjen i att behöva orientera sig i en helt ny värld? Ställa de där frågorna. Hur ser bokstäverna ut? Hur fungerar verben? Vad finns det för olika tempos? Hur många solidäts, hur många crepuskular och hur många ordspråk som innefattar vatten kan man upptäcka här? Hur fungerar den folkliga visdomen? Var finns magin? Och framförallt har jag lugnet och modet som krävs för att upptäcka allt detta en gång till. Det har jag kanske.
Och i så fall blir det en helt annan resa..