En novellsamling
1. Skrivarkursen
Jag ser det inte förrän hon sträcker ut handen. Sekreteraren saknar en tumme.
Det är bara hon när jag når fram. Ingen välkomstskylt, ingen reception—bara hon. Hennes hållning är rak trots åldern, blicken kall men vaken. Hon är klädd i en gråmelerad kavaj och en kjol som slutar precis ovanför anklarna, diskret men stram. Hennes vänstra hand vilar mot höften.
Konferensanläggningen ligger avlägset, inbäddad i skog. En plats man måste förtjäna att hitta fram till. En smal grusväg leder upp till byggnaderna, och jag känner en tyngd i stegen. Det är svårt att dra fötterna.
“Du är här för kursen,” säger hon. Ingen fråga, bara ett konstaterande.
Jag nickar.
“Följ med.”
Hon leder mig diagonalt över en grusplan mot en mindre byggnad, en vitputsad rektangel som tycks ha ställts dit utan hänsyn till resten av anläggningens arkitektur. Den lutar i mina ögon, fast jag vet att den inte gör det.
Inne i byggnaden är det svalt. Vi går genom en kort korridor, hennes steg skarpa mot golvet. Hon öppnar en dörr och gör en gest åt mig att gå in.
Ett bord, två stolar. Ett fönster där den bleka himlen sträcker sig ut över skogen.
“Vänta här,” säger hon och försvinner ut utan vidare instruktioner.
Jag sätter mig, känner den svala stolen mot ryggen. Andas in. Andas ut.
Dörren öppnas igen. Lina kliver in. Efter henne, sekreteraren.
Lina rör sig med en självklarhet. Hennes hästsvans är kastad över höger axel, hon bär en mörk skjorta med uppvikta ärmar. När hon drar ut stolen och sätter sig mittemot mig sker det i en enda, smidig rörelse. Hon lutar sig svagt framåt, sedan tillbaka. Hennes stolsben gnisslar knappt hörbart mot golvet när hon korrigerar sin position. Hon korsar benen, ställer händerna på knäet.
Hon bär inte sin vigselring.
Jag är i samma rum som henne. Pulsen stiger, sköljer som varmt vatten över min ryggrad. Kan jag verkligen fatta att det här händer?
Jag håller undan en stor smil, stoppar ansiktet från att spännas av för mycket av glädje.
Först då möter hon min blick. En sekund. Två. Jag håller andan.
“Varför är du här?”
Svaret är redan skrivet i luften mellan oss. Hon behöver bara greppa tag i det.
Jag sväljer. “Jag tror att jag har hittat min idol. Min guru. Min profet.”
Det låter patetiskt när jag hör det högt, men jag har vägt dessa ord i tjugo timmar och två fyllda anteckningsböcker. Jag har ingen annan sanning att erbjuda.
Sekreteraren lyfter pennan och noterar något. Ljudet av spetsen mot papper är vass i det tysta rummet.
Lina ler svagt. “Stor förväntan att lägga på en person.”
“Du inspirerar mig,” säger jag. “Ditt konstnärliga jag, det ger mig energi och livsglädje.”
Sekreteraren lägger ner pennan, betraktar mig som en domare i en rättssal.
Lina lutar sig framåt, låter tystnaden dra ut.
“Vad skriver du om?”
“Relationer,” säger jag snabbt.
“Relationer, eller makt?”
Jag tvekar. “Relationer kan väl innehålla makt?”
Lina lyfter ett ögonbryn. “Så du vill egentligen skriva om makt men döljer det under relationer? Eller försöker du undvika att se makten i dina egna relationer?”
“Nej—” börjar jag.
“Nej till vad?” avbryter hon. “Att du inte döljer det, eller att du inte ser det?”
Jag blinkar. Öppnar munnen. Stänger den.
Sekreterarens penna fortsätter.
“Vem skriver du för?” säger Lina.
“För mig själv.”
Tystnad.
“Det gör du inte,” säger hon lugnt.
“Jag menar… jag vill att andra ska läsa, men i grunden—”
“Så du skriver för att bli sedd.”
Jag spänner käken. “Det gör väl alla?”
“Nej.”
Sekreterarens penna fortsätter röra sig.
“Vad skulle du skriva om om du visste att ingen någonsin skulle läsa det?”
Den landar som en käftsmäll.
Jag försöker tänka snabbt. Söker ett svar som känns intellektuellt men ändå sant.
“Jag antar att jag skulle utforska… det dolda,” säger jag. “Det som vi inte vågar erkänna, det vi gömmer undan.”
Lina lutar huvudet lätt åt sidan, som om hon överväger något.
“Så du skriver om det dolda,” säger hon. “Och vad är det du själv gömmer?”
Jag säger ingenting.
“Vad är det svåraste du har skrivit?”
“Jag vet inte.”
“Det gör du visst.”
Jag sväljer.
“Har du någonsin förstört en text?”
“Ja.”
“För att den var dålig, eller för att den var för sann?”
Jag stirrar på bordsskivan. Hon pausar några sekunder.
“Vad är du rädd att jag ska fråga dig?”
Den frågan träffar.
Sekreterarens penna stannar.
Rummet är tyst, förutom min egen andning som känns för hög, för hörbar. Det är inte frågorna som får mig att känna så här. Det är hennes sätt att ställa dem, som om hon redan vet svaret.
Jag öppnar munnen, men ingen mening formar sig. Tankarna cirklar, söker en utväg som inte finns.
Och så släpper något inom mig.
Jag hör min egen röst, lägre än jag tänkt mig.
“Lyssna, Lina…”
Jag rätar på mig. Tittar henne i ögonen.
“…jag vet inte vad fan jag håller på med.”
Pennan skrapar till mot pappret, men det spelar ingen roll längre.
Lina ser på mig. Jag ser på henne.
Ett ögonblick av stillhet.
Hon blinkar långsamt, som om hon väger något.
Sen nickar hon.
“Gott så länge,” säger hon. “Vi ses imorgon.”
***
Dörren svänger upp i en tystnad så exakt balanserad att den känns förutbestämd. Sekreteraren skjuter den långsamt, står kvar på insidan, stilla som en skugga i dörröppningen.
Luften är kompakt, orörlig. Inget prassel av kläder, inga skiftande vikter, inget dämpat harklande för att bryta spänningen. Sekreterarens hand vilar på blocket, men pennan rör sig inte. Blicken är fixerad utan att riktigt fästa vid något. Någon drar in luft, men avbryter halvvägs. Ett par ögon blinkar långsammare än normalt, som om även reflexerna har mattats av av trycket i rummet.
Vi kliver in. Salen öppnar sig framför oss, vidsträckt och kylig, taket välvt högt ovanför. Glaskupolen släpper in ett ljus som silar genom tunna moln och lägger en blek, jämn skugga över golvet.
På runda scenen i mitten, under kupolen står Lina. Stillastående. Stadig. Fingrarna flätade framför sig, blommig poncho draperad över axlarna som en mantel, hästsvansen vilande över höger axel, självmedveten i sin placering.
Hon gör ingenting. Säger ingenting.
Vi står kvar vid dörren, några rör sig trevande framåt. Det är något med tystnaden som saktar ner oss, något med hennes stillhet som får oss att avvakta, som om vi klivit in i en annan gravitation.
Det förväntas att vi ska sätta oss på golvkuddar. En man tvekar. Granskar Lina med blicken hos någon som letar fel i en annars felfri text. Vi andra sätter oss bland de utlagda välvässade blyertspennorna och anteckningsböckerna. Mannen står kvar, suckar. Med en demonstrativ min går han ut, återvänder långsamt med en stol. När han sätter sig gör han det med tyngd,. Armarna i kors, hakan höjd, benen brett isär, fötterna förankrade mot golvet.
Han ser ut som en avskalad version av något som en gång var större. Huden stram över kindbenen, käklinjen hård och definierad. Kompakta muskler—inte naturligt, inte medfött. Rakat hår. Han låter det nog aldrig växa ut mer än exakt vad som krävs. En renhet i honom. En renhet av disciplin och uppoffring.
Lina rör inte en min.
Hennes blick vilar på oss, asymmetriska ögonhål ramar in blå ögon som håller fast vår koncentration.
Hon tar ett steg fram. Ett skoklacksljud, ett dragande andetag, det räcker. Rummet lystrar. Hon ser oss. Alla. En efter en. Sedan talar hon.
“Ni ska skriva ur en annan persons perspektiv,” säger hon, sammet över kniv. “Men inte vem som helst. Den ni hatar mest.”
De som hade hoppats på ett välkomsttal får bli besvikna.
Hon rör sig smidigt och läser rummets energi, känner dess vibrationer. Deltagarna i hennes blickfång spänner sig när hon lutar sig mot dem. “Vi ser oss själva genom en begriplig lins.”
Tystnad. En lång, utdragen paus.
“Men vad händer om vi kliver ut ur vårt eget synfält?” Rösten skärps, utmanar. “Vad ser den personen i er? Hur rättfärdigar den sitt förakt? Låt dem tala. Låt dem beskriva er.” Hon sträcker sig upp, vänder sig mot gruppens mitt. Knytnävarna framför bröstet.
“Ingen vill vara den onda,” fortsätter hon lågt, hypnotiskt. “Men varje fiende ser sig själv som hjälten. Hur? Vad i er har fått den att känna så?”
Fingrarna spretar, handflatorna möts långsamt framför bröstkorgen.
Tystnad. Monumental. Vi lutar oss framåt, lyssnar.
“Det kommer att skava,” säger hon och ler – ett leende från en skuggfigur i en dröm. “Och det är just därför ni måste göra det. Ta nu era pennor och börja.”
Leendet försvinner. Händerna sjunker. Hon vänder sig om, går nerför trapporna. Passerar rad för rad. När kjolen fladdrar lätt vid rörelsen sveper doften av smink förbi, en penslad närvaro mot huden.
Vi skriver.
Jag skriver.
Jag försöker att inte tänka på vad hon ser när hon passerar mig.
Sekreteraren står kvar vid dörren, noterar i sitt block.
Och jag vet att Lina vet vad vi kommer att skriva, innan vi ens har börjat.
***
Efter lunchrasten är det samma ljus i salen, en aning varmare nu när eftermiddagen sträcker sig mot kvällen. Ljuset från kupolen kastar långa skuggor över golvet.
Men något är annorlunda.
Tavlorna.
Under lunchrasten har de burit in dem, ställt upp dem på stativ i en noggrant utvald cirkel formation. En för varje deltagare. Vita, rena ytor väntande på att fyllas.
Salens storlek känns plötsligt annorlunda. Det som i morse var en öppen, katedralliknande skrivarverkstad har omformats till en scen med osynliga markeringar för var vi förväntas stå. Tavlorna, kuddarna, skrivmaterialen—allt har flyttats om med en exakt precision.
Vi går in långsammare den här gången. Morgonens övning har lämnat spår. Några rör sig med större självförtroende, andra med en tvekan som blivit djupare, nästan tillbakahållen.
Sekreteraren står redan vid dörren. Samma plats, samma hållning, blocket redo. Men Lina är inte här.
Vi sätter oss. Väntar. Minuter passerar.
Mannen sitter stelt på sin stol, benen brett isär, blicken fast i scenen där Lina borde stå. Han rör sig inte, men irritationen syns i sättet han knäpper händerna framför sig, hur ena foten dunkar mot golvet i en takt han själv inte verkar vara medveten om.
Flera andra skruvar på sig. Någon sträcker sig efter sin penna, släpper den lika snabbt. En annan reser sig och sätter sig igen. Blickar vandrar mellan dörren och sekreteraren. Någon stirrar ner i sin anteckningsbok, drar linjer i marginalen. En kvinna med skarpt rött läppstift rör vid sin halskedja, drar den fram och tillbaka över huden. En man i ylletröja lutar sig framåt med armbågarna på knäna, ögonen smala, uttråkade.
Tystnaden dröjer sig kvar, trycker sig in i varje rörelse.
Kanske är hon sen.
Sekreteraren lyfter blicken från sitt block. “Bakom varje tavla finns instruktioner,” säger hon kort. “Ni ska genomföra dagens uppgifter. Instruktionerna är tydliga. Om det ändå finns oklarheter—hjälp varandra.”
Hon vänder sig om och lämnar rummet hastigt, dörren slår igen bakom henne.
Vi stirrar. På den stängda dörren. På varandra. Ett lågt andetag någonstans i rummet. En knarrande stol. Lina ska alltså inte dyka upp. Vi börjar ändå.
Jag går fram och plockar mitt papper.
Jag läser instruktionerna långsamt, låter orden sjunka in, men de förklarar sig själva, oavsett hur de är formulerade. Vi ska välja en riktning. En väg. Vi ska samarbeta, eller vara ensamma. De som väljer ensamheten får ingen hjälp. De som väljer grupp ska ändå lämna in individuella, unika verk. På tavlan ska vi rita en storyline. Vår text ska skrivas utifrån den. Den får inte ha något med förmiddagens text att göra.
Vidare instruktioner följer. Det finns ingenting att missförstå. Orden är precisa, komplexa, men de låter sig inte ifrågasättas. Det finns en tanke bakom, en logik som är skarpare än något vi kan försöka undvika. Vi förstår, även om vi inte vet varför.
Jag ser hur de andra står stilla, vissa har papprena i händerna, som om de väntar på en fortsättning som inte kommer. Några söker sig mot varandra, grupper formas instinktivt, osäkra men nödvändiga. En kvinna fnyser tyst och slår ut med händerna, en man suckar och skakar på huvudet. Någon sträcker sig efter en av tavlorna, tvekar, sätter fingret mot kanten som för att känna av den, innan de lyfter sitt papper och läser det på nytt. En yngre deltagare, smal och nervös, söker sig till en av grupperna.
Mannen reser sig långsamt, knäpper sina fingrar bakom nacken, drar blicken över rummet, låter den stanna vid dörren. Hans ansikte är slutet, sammanbitet. Han bläddrar genom sitt papper, läser snabbt, släpper ner det på golvet. Irritationen syns i sättet han sätter sig tillbaka, det lilla ljudet hans stol ger ifrån sig när han fördelar vikten. Han säger ingenting. Några kommer till honom. De börjar diskutera. Flera andra grupper bildas.
Jag ser några sätta igång själva.
Jag håller mitt papper.
Jag ska göra det ensam. Såklart. Det är så det måste vara. Så man borde klara det. Hur skulle det annars funka? De andra kan hålla på, skapa tillsammans, bygga något vackert och meningslöst, men min text—min text—den är bara min. Lina kommer att se det. Lina kommer att förstå. Det är ingen slump att hon inte är här. Vi har våra roller, vi spelar våra delar, vi rör oss exakt som vi ska, i förutbestämda mönster, i osynliga linjer som styr oss. Jag vet det. Det är självklart. Jag är den enda här som förstår henne.
***
Det är kväll.
Det knastrar svagt i brasan. Träsofforna i samlingsrummet är slitna men bekväma, och bordet i mitten är täckt med tekoppar, anteckningsböcker och någon övergiven chokladförpackning. Diskussionen har pågått i över en timme.
“Jag upprepar: vad fan var det där?” säger mannen, med händerna vid sidorna för att få rummet att förstå vikten av hans poäng. “Hon stod där och svävade som en jävla överstepräst och sa ingenting konkret. Och sen dyker hon inte ens upp majestäten… En kurs borde ha en tydlig pedagogisk struktur.”
“Tja, det är väl precis det hon har?” säger teatermanuskillen, slår ut med armarna och flinar. “Ni fattar väl att hon spelar en roll? Det är en del av showen. Hon är som en regissör som aldrig säger rätt ut vad pjäsen handlar om, utan bara väntar på att vi ska upptäcka det själva. SJÄLVA, som på eftermiddagen.”
“Men varför skulle vi behöva gå runt och gissa oss till vad vi ska lära oss?” suckar unga ambitiösa pennan. “Om jag betalar för en kurs, vill jag ha en kurs. Inte någon sektgrej.”
Kulturkoftetanten nickar instämmande och lyfter sin tekopp med en avmätt rörelse. “Det handlar om förväntningar. Om det är en kurs borde hon fungera som en kursledare. Det här… det känns mer som ett experiment. På oss.”
Mannen hoppar in: “Vänta, vänta, du var så himla nöjd tidigare? Vad hände nu plötsligt?”
Han sitter vid det långa bordet och lutar sig tillbaka i stolen och låter sina fingrar trumma mot bordsskivan. Han rätar upp sig “hursomhelst,” ställer sig upp och stoppar händerna i sidfickorna, “Ska hon vara en jävla SURFITTA får vi väl be om pengarna tillbaka och dra hem allihop.”
En knäpp tystnad faller över rummet.
“Där kom det där igen.” Neutrala personen lutar sig fram och lägger armarna i kors. “Och på vilket sätt är en produktiv kommentar? På vilket sätt är hon -ehm- ‘sur’ förresten?”
“Hade det inte gått att kritisera henne utan att låta som en full gubbe på en sunkbar?” säger unga ambitiösa pennan kallt.
“Det här var ändå inget. Du borde ha hört honom på fikarasten,” säger den neutrala.
“Snälla, vi är här för att lära oss om språkets makt.” Kulturkoftetanten ler falskt. “Kanske vi kunde börja med att formulera oss som vuxna människor?”
Mannen skakar på huvudet, blåser ut luft genom näsan, sätter sig tillbaka och sträcker sig efter sitt te. “Jaja. Men ni fattar vad jag menar. Det är bara skitsnack, alltihop.”
“Är det?” säger Linas stolta vän, som suttit tyst längst ut i soffgruppen. “För jag tror att Lina vet exakt vad hon gör.”
Någon fnissar kort.
“Jo, vi fattar!” säger teaterkillen, lutar sig tillbaka och pekar på henne. “Du är hennes apostel. Berätta då, vad vet du som vi inte vet?”
Hon drar långsamt en hand genom sitt grånande hår. Hon vill nog väga sina ord innan hon talar. “Jag säger bara att hon aldrig har gjort något utan en avsikt. Och jag vet att ni alla sitter här nu, pratar om henne, bråkar om henne, och det var precis det hon ville. Ni är engagerade.”
Rummet är tyst i några sekunder. Elden knäpper i öppna spisen.
“Eller.. Eller.. Lyssna nu…” säger teaterkillen högt och väntar tills alla tittar på honom. “Eller så,” säger han med teatral röst och sveper med handen, “är vi bara statister i ett performanceverk,” säger han och viskar sista orden: “om desperation och självbedrägeri.”
Han rätar på sig, drar fingrarna genom håret och imiterar Linas sätt att tala: “Det ni inte förstår…” pausar han. “är att jag aldrig existerade.” Han nailar hennes tonfall och sätt att göra långa pauser, vilket gör det omöjligt att hålla sig. “Vilken avrundning skulle det vara för verket!”
Någon fnissar, sedan bryter skrattet ut. Spänningen har lättat, men ingen är egentligen överens.
Jag säger ingenting. Jag bara observerar.
Linas skugga rör sig långsamt på väggen, formad av lågorna från brasan. Hon är inte här, men hon är ändå närvarande.
Jag följer hur hennes silhuett kastas över den ojämna träpanelen, hur den förstoras, krymper, vrider sig beroende på hur lågorna rör sig. De andra i rummet fortsätter att prata om henne – som om hon vore en idé snarare än en människa. Deras ord fyller utrymmet mellan skuggorna.
För skeptikerna är hon en charlatan, en lurendrejare. För de devota är hon en idol.
Men jag vet.
Jag vet att hon spelar en roll. Jag har känt till det länge. Jag ser det tydligare än någon annan här. Det är självklart. Enkelt. Så enkelt att jag inte förstår hur de andra inte ser det.
De tror att de genomskådar henne, men de ser bara en yta. Jag ser djupare. Jag ser vad hon döljer. Jag ser det så tydligt att jag inte ens behöver bevisa det. Jag vet vad som finns bakom. Jag vet vem hon låtsas vara, men jag vet också vad hon försöker dölja. Jag vet det eftersom jag känner mörkret hon lånar ifrån när hon bygger sin karaktär.
Jag vet det eftersom jag har gått i samma mörker.
Det är inte rollen hon spelar på scenen som binder oss samman. Det är det som finns under.
Brasan sprakar till, en flamma fladdrar upp och skuggorna förändras igen. Någon dörr öppnas bakom mig och starka omysiga florucent ljuset från korridoren sipprar in.
Någon råkar tända en lampa och släcker direkt. Linas silhuett försvinner för en sekund, slukas av ljuset. Min skugga tar hennes plats. När den återvänder är den längre än förut.
***
Jag är sist till sängs. Fjorton andetag i mörkret. Fjorton kroppar som andas som en enda. Svett, tvättmedel. Lamporna är släckta, en ensam ljuskägla skär genom sovsalens väggar. Jag rör mig tyst mellan sängarna, undviker plankornas gnissel. Obehaget från samlingsrummet sitter kvar, orden inborrade i revbenen som glas.
Där—han.
Han kallade henne surfitta. Han sa det och var säker på det. Men vad ville han egentligen? För aggressiv för att vara likgiltig. För arg för att bara ha hamnat här av misstag. Han brydde sig. Han måste ha gjort det.
Filten upp över axlarna, huvudet på sned. Ansiktet slätt, såklart. Han har aldrig behövt tänka en tanke som har krävt ansträngning. Lugna, djupa andetag, som en människa utan skuld. Huden stram över kindbenen, munnen lätt öppen, den där fåniga mungipan han alltid bär. Ett skämt han aldrig kommer dela med sig av.
Jag hatar den. Jag hatar att han får sova. Jag hatar att han kan. Jag skulle kunna stå här hela natten och förakta honom.
Han är inte smart, men han flyter alltid upp till ytan. Inte stark, men rör sig som om han vet att han vunnit. En av dem som glider genom världen utan att lämna några spår efter sig, bara osynlig smuts som är omöjlig att tvätta bort.
Det bränner i bröstet.
Jag måste andas. Lugnt.
Jag sätter mig vid fönstret. Vänder blicken ut i mörkret.
Där.
Lina står på bryggan.
En linje mot sjöns mattsvarta yta. Orörlig. Händerna i fickorna. Rocken fladdrar svagt, men hon står kvar.
Det finns ingen belysning vid bryggan, inget som lyser upp henne. Ändå ser jag henne tydligt. Konturerna skarpa mot dunklet, som om mörkret självt vill lyfta fram henne. Det är frånvaron av ljus som gör henne synlig.
Jag får en känsla av behag, som om jag hör hemma här, i detta betraktande. Jag känner mig välkommen hos henneKanske för att jag vet att hon inte ser mig. Kanske för att jag vet att hon står ensam. Kanske för att jag vet att vi är samma.
Jag lutar mig närmare fönstret, vill se mer. Vill förstå.
Hon rör sig inte. Bara stirrar ut över vattnet.
***
Jag vaknar kl4 på morgonen. Jag sitter på sängkanten och stirrar in i intet. Sovsalens andning, tung och dov. Någon snarkar. En madrass knarrar.
Genom fönstret: bryggan, orörd. Bryggan som gräns. Mellan fast mark och avgrunden nedanför. Det finns inga stjärnor. Bara mörker som trycker sig in mot land, en skugga av något annat. Vattenytan rör sig knappt.
Det finns en glipa mellan världen och det inre. Ett skuggslandskap, en plats som bara vissa ser. De flesta märker inte ens att det finns. De rör sig genom livet som i en stadig puls, fasta i sina kroppar, trygga i sin existens.
Jag ser mig själv i en spegelsal. Tusen reflektioner, varje skiftning i min röst, min hållning. Jag ser mig som jag blivit sedd. Jag har speglat mig i varje sammanhang, format om, suddat ut. Jag har låtsats vara en av dem.
Jag har aldrig varit en av dem.
Vid bryggan—minnet av Lina som en tonårskyss som vägrar släppa huden. Jag vet att hon inte är där, men ändå känner jag henne. En kontur i mörkret, en efterglöd på näthinnan, en kontur som vägrar suddas ut. Jag ser henne eftersom jag behöver se henne. Jag vet att hon ser samma glipa som jag. Jag undrar om hon vet att jag vet.
***
Frukost.
De högljudda ekar genom rummet, de gnälliga låter vassare. Vi andra sitter stilla, tar det som det kommer. Mat spills, mer än innan. Kafferingar har vuxit till fläckar, utspillda droppar har stelnat i kanterna. Bordsdukarna glömmer inga misstag. Kvällens diskussioner fladdrar i luften. De flesta har inte fått tillräckligt med sömn.
Vi går sedan mot lektionssalen. Dörren står redan öppen. Rummet är avskalat. Bara kuddarna på golvet och en stol, noggrant placerade i en halvcirkel framför scenen. Vi sätter oss. På scenen står ett litet runt bord med höga ben.
Minuter passerar. Småprat sipprar genom luften, någon suckar lågmält. Sedan kliver Lina in. Självklar, som om hon aldrig varit borta. Hon pausar vid dörren, låter blicken svepa över rummet. En tygkasse hänger slappt från hennes ringfria hand. Sedan rör hon sig framåt, raska steg mot scenen. Hennes klackar skär genom tystnaden.
Hon ställer sig med rak rygg, rör inte huvudet. Blå ögon sveper över oss, skannar varje ansikte. Tystnaden dröjer, sträcks ut, balanserar på gränsen mellan betydelse och obehag. När hon talar är det rakt, koncist:
“Igår eftermiddag behövde ni mig inte.”
Luften vibrerar svagt, något osynligt skiftar precis under ytan. En antydan till irritation. Jag hör hur några drar efter andan samtidigt, beredd att tala. Men innan de hinner släppa ut orden byter Lina riktning och tittar rakt in i ögonen på en av dem. Ett hastigt skifte.
“Nu ska vi prata om någonting helt annat. Någonting jätteviktigt.”
Hon tar ut en låda, släpper tygkassen på golvet. Trä, oansenligt, slät yta, inga synliga beslag. Hon lyfter den med ena handflatan där den får exakt plats, låter den vila där ett ögonblick—exakt, stilla. Hennes blick är fäst vid den, hon ser ut att väga något mer än bara dess tyngd. Sedan rör sig den andra handen, långsamt men obevekligt, och lägger sig ovanpå, som ett lock som sluter sig utan press. Fingrarna sträcker sig förbi kanterna, varken instängande eller tveksamma.
Först då lyfter hon blicken och tittar på oss.
Hon rör armarna långsamt åt sitt vänster och spänner fingrarna och greppar tag i lådan ovanifrån, flyttar bort andra handen och låter lådan långsamt sjunka ner mot bordet. Hon rör vid lådans lock, fingertopparna vandrar långsamt över ytan, men hon öppnar den inte. Istället lutar hon sig en aning framåt, låter blicken röra sig över gruppen.
Hennes pekfinger knackar på lådan i en triol. Ett ljud som inte kan ignoreras.
“Jag kan inte visa det nu,” säger hon.
Hon håller kvar sin position, ena handen är kvar på lådan. Utan att bryta rörelsen vrider hon sig lätt tills hon står rakt bakom bordet. Blicken sveper en gång till över gruppen, tar in reaktioner utan att avslöja något tillbaka.
“Några av er ska få se vad som är inuti.”
Paus. Ett skifte i hennes ansikte. En antydan till ett leende som kände hon kraften i orden innan hon ens yttrade dem.
“Några av er kommer att få gissa.”
Tystnad. Hon låter de få sekunderna sträcka sig, hon vill ge tiden en annan vikt. Låter dem sväva i orden.
Hon låter blicken dröja en sekund längre än nödvändigt. Hon ser ju redan vad som ska hända. Hennes fingrar dansar över lådans yta, en rörelse som är både saklig och nästan öm. Sedan, utan att höja rösten, med en dov ton som får rummet att stillna:
“Det ni ser kommer att förvandla er.”
Ingen tvekan. Inga förklaringar. Orden lägger sig över oss som ett tyst löfte, en dom som redan verkställts, även om vi ännu inte förstått hur.
“Detta kan vara en vändningspunkt i era liv. För några av er kan det vara en katalysator för att förvandlas till den ni alltid velat bli. För andra kan det kännas som att hitta det ultimata smultronstället. ”
Hon rätar på sig, ser ut över rummet och känner in förändringen, redan kunde hon nog se konturerna av något nytt. När hon talar igen är hennes röst fast, obestridlig.
“For now we see through a glass, darkly; but then face to face.”
Jag känner igen det här. Fortsättningen är, “now I know in part; but then shall I know you perfectly well”.
Jag kan det här. Jag kan det faktiskt.
Hon låter orden falla på sin plats, låter dem etsa sig fast. Sedan lutar hon sig aningen tillbaka, skiftar vikten mot bordet, och levererar slutet utan förvarning.
“Vilka som ska se och vilka som inte får, är min bedömning.”
Och med det är det ingen som längre kan luta sig tillbaka.
Mannen har dock fått NOG.
“Det här är ett jävla trams. Ska vi verkligen sitta här och ta det här pajaseriet!”
När han reser sig hastigt skrapar stolen högt mot golvet. Ena armen vevar, pekar, skär genom luften som en sliten filmrulle med hopp i klippen. “Dag utan att se majestäten. Lådan med något förbannat i. Vad är näst? Ska vi näcka och skriva, eller? Vad fan! Det är andra kursdagen och ingenting har hänt än. Driver du med oss eller?”
Det blir dödstyst i lokalen. Ingen rör sig. Inte ens gnällfraktionen. Mannen verkar vara den enda med skitstora bollar. Eller kanske bara den enda dum nog att tro att det spelar roll. Han är i alla fall ensam i sitt eget överspelade drama, men han ser det inte.
Jag ser att Linas puls har ökat men hon säger ingenting. Hennes andning är stadig trots att luften i rummet har skiftat. Jag ser det i hennes ögon. Hon visste att det här skulle hända. Inte en millimeter av hennes hållning förändras, men något i rummet har skiftat.
Mannen svär lågt, upprepat, nästan omedvetet. “Fan alltså. Skit med det här. Jävla fucking skit.” Han för händerna febrilt över sitt rakade huvud, och jag hör det torra prasslet mot de korta stråna.
Orden tappar styrka ju längre de pågår. Kommer han att släppa den där sura spottloskan till slut? Det där, för oss oförklarliga, “surfitta” som hänger på tungspetsen men som han inte riktigt vågar kasta ut i rummet? Nej, han fegar ur. Men han gör något annat.
Han börjar gå mot scenen.
Lina stabiliserar sig, subtilt. Tårna rör sig knappt synligt i skorna, fördelar vikten. En inre beredskap, men hennes ansikte är fortfarande sten. Han kliver upp, är nu någon meter ifrån henne och lådan.
“Jag ska ta nu och öppna den här jävla lådan och du ska inte göra ett skit om det.”
Hon lyfter händerna långsamt, släpper lådan, rätar på ryggen. Händerna faller mjukt längs sidorna, men hon är vaken, beredd. Han också. De står mittemot varandra, lådan mellan dem som en laddad revolver på ett pokerbord. Sekunderna sträcks ut, dras som trådarna i en gammal LP-skiva på snedgång. Luften är tjock, orörlig.
Någon harklar sig i bakgrunden. Ljuset sipprar in från fönstren och bränner strimmor på golvet. Svettpärlor ligger orörliga i hårfästen, väntar på att falla. Ingen blinkar. Någon hostar till, men ingen vänder sig om.
Mannen rör handen. En halv sekund för sent.
Det är inte en snärt.
Det är inte en skakning.
Det är en KOLLISION.
En handflata mot kind, träffsäker som en kula som just lämnat sitt hölster. Ljudet exploderar i rummet, först som en krispig smäll, sedan som en efterklang som slår i väggarna. Där och då har jag bevittnat den mest högljudda örfilen som någon människa någonsin har levererat.
Jag ser musklerna i Linas högerarm spännas precis innan slaget. Hon tar sats, svänger sin ringfria hand med spretade fingrar och all den kraft hon besitter. Träffen landar med en brutal elegans, en perfekt båge av rörelse. Hud möter hud, och mannens kind blir slagfältet. Ringar av chock sprider sig över hans ansikte, som krusningar i vatten efter ett tungt stenfall.
Hans huvud vrider sig i en exakt femtongraders båge. Och där stannar han. Fryst i ögonblicket, hans kropp har inte förstått vad som hänt än. Ljudvågorna från slaget ekar fortfarande i rummet, ett dovt, långsamt utdraget eko som hänger kvar i luften. Han lyfter handen till sin kind, men inte för att skydda sig – snarare för att känna, förstå. Kanske försöker han samla ihop sig, kanske täcka över skammen, men handen blir kvar där, orörlig.
Hans ögon är orakelstora, de stirrar i tomhet. Ögonbrynen höjda i en reaktion som inte längre är ilska – bara ren, skär oförståelse.
Å vad jag älskar det här, Lina!
När han lyckas samla sig, gnugga på kinden för att sprida ut smärtan och landa i vad som har hänt, tittar han på henne. Jag tror nog att alla i rummet utom Lina trodde att han skulle växla upp sitt raseri, kanske till och med slå tillbaka.
Lina visste. Jag visste också såklart.
Lina visste exakt hur detta skulle spela ut sig.
Han står där och stirrar. Linas hårda blick förvandlas långsamt till en lärarinnas förstående, ansvarsfulla blick. Hennes slaghand har mött sin vänstra motsvarighet bakom ryggen.
“Nu sätter du dig,” säger hon.
Han vänder sig om, går ner från scenen, drar sig tillbaka via halvcirkelns radie och sätter sig på sin stol. Handen fortsätter täcka kinden. Knäna ihop, fötterna smalare ställda, ihopkrympt. Trots-stolen omsluter honom nu som en bur.
“Så, var var vi?”
Jag ska våga. Jag ska våga. Jag måste våga.
“Now I know in part…” säger jag.
Jag gjorde det. Jag klarade det. Nu vet hon att jag vet.
Jag ser förvåningen i hennes kisande ögon och fixerade ögonbryn. “Tack,” hon tittar på mig. “Det är visst så citatet fortsätter.”
Eller. Gjorde jag bort mig nu?
“For now we see through a glass, darkly; but then face to face.” säger hon.
Kurstillfället fortsätter, nu som en riktig kurs. Lina ger instruktioner. Vi skriver, läser upp, får feedback. Hon lär ut. Vi lär oss. På fikarasterna pratar vi om texterna. Lina delar anekdoter från sina första år som skribent. Vi skrattar. Alla gör sin bit.
Jag säger inte mycket utöver mina skrivuppgifter. Jag ser att Lina tittar på mig ibland. Kanske vill hon prata om citatet. Jag hoppas det.
***
Vid middagen fyller mannen sin tallrik och går till ett av studierummen. Hans vänner ser ut att vilja följa, men ingen gör det. Resten av kvällen flyter på, småprat om dagens skrivande.
Jag säger det mest som en tanke: “Jag undrar hur han klarade intervjun? Fattar inte hur han fick vara med.”
Kulturkoftetanten lyfter blicken. “Vilken intervju?”
“Vadå, vilken intervju?” säger jag.
Hon verkar uppriktigt förvånad. Under kvällen inser jag att bara några av oss har gjort en intervju. Ingen tydlig röd tråd.
Mannen hade sluppit intervjun också, hör jag från andra.
Jag förstår inte.
***
Nästa morgon märker jag det direkt när jag kliver in i salen att något är annorlunda.
Rummet är stilla, luften bär på en tyngd vi ännu inte har namn för. Kuddarna ligger kvar på golvet, skrivtavlorna står uppradade, men det finns en spänd förväntan här, en osynlig sträckning i luften. En medvetenhet.
Sekreteraren är redan på plats. Hon står vid sidan av rummet, med sin sedvanliga tystnad och ett block i händerna. Hon lyfter blicken, ser på oss utan att riktigt registrera oss. Hon vet något vi inte vet ännu.
Lina är inte här.
Inte mannen heller. Har han stuckit?
Men bordet på scenen är inte tomt.
Där står lådan.
Jag känner hur gruppen förändras i realtid. Någon rätar på sig, någon håller andan. Någon vrider sig obekvämt. Den har stått där förut, men nu betyder den något annat.
Sekreteraren harklar sig. En kort, mekanisk gest.
“Ni kommer att kallas en och en.”
Jag känner hur ryggraden stelnar till.
Jag ser mig omkring. Ingen säger något. Ingen rör sig. Det är en lottdragning utan synliga lotter, en dom vi inte ens vet om vi vill få.
Första namnet har sagts. Någon reser sig, går mot dörren till rummet bredvid. Dörren stängs bakom honom.
Tiden tänjs ut. Sekunder som känns som minuter. Ingen pratar. Vi hör ingenting från rummet bredvid. Inget ljud, ingen ledtråd. Sedan öppnas dörren igen. Den första som sett lådan kliver tillbaka in.
Ansiktet är blekt.
Vi ser på honom, väntar på en reaktion. Men han säger ingenting. Han rör sig långsamt tillbaka till sin plats, han har ännu inte återvänt helt. Sekreteraren säger nästa namn.
Någon till kommer tillbaka med ett blekt ansikte och ett leende som skär sig, som om de sett något de ännu inte vet hur de ska förstå. En annan med käkarna hårt spända, blicken fastlåst rakt fram, som om de fått en instruktion de inte kan uttala. En tredje med en blick jag inte känner igen—inte bara rädsla, utan något djupare, något som har rört vid dem och lämnat ett märke.
Jag sitter där, väntar. Mitt namn sägs aldrig. Jag får inte se. Några av oss kallas aldrig in. Några av oss förblir utanför. Och jag vet att detta betyder något. Men jag vet inte vad ännu.
***
Vi får våra skrivuppgifter.
Orden på pappret är enkla, men de skär igenom som en skalpell. Lina har inte skrivit en instruktion, hon har format en spegel.
Vi ska tänka tillbaka till texten om hatet. De senaste dagarnas känslor. Andra uppgiftens tema. Allt vi har skrivit OCH har undvikit att skriva. Blanda ihop det. Hitta kopplingen. Följa den.
Jag kirrar det. Inga problem. Tror jag.
Jag känner det i magen, som ett svart hål som drar ihop sig. Det här är inte bara en skrivövning. Det är något annat.
En efter en böjer sig deltagarna över sina papper. Någon tar ett djupt andetag innan de börjar skriva, som om de samlar mod. Jag hör pennor mot papper, en monoton rytm som fyller rummet.
Lina sitter längst fram. Hon säger ingenting, men hon behöver inte.
Jag ser ner på mitt papper. Jag vet vad jag ska skriva. Jag vet exakt vad hon vill att jag ska skriva. Men jag vill inte. Jag vill inte ge henne det.
Och ändå är det inte det som bränner mest i mig.
Det är lådan. Att jag aldrig blev inkallad. Att jag aldrig fick se. Några av oss lämnades utanför, och jag är en av dem. Är det ett straff? En besparing? En utvaldhet? Jag borde känna lättnad, men det enda jag känner är ett vakuum. En förlorad möjlighet. Att stå utanför något jag inte ens vet vad det är.
Ett ord jag glömt. Jag känner smaken av ordet på tungan. En tanke som svävar i utkanten av min panna, den vill inte fastna. Fingrarna håller pappret som vanligt, men greppet känns annorlunda. Mina händer är torra. Eller varmare. Jag vet inte. Armhålorna. Jäkligt mycket svett, ur ingenstans.
Jag borde förstå varför jag inte blev inkallad. Borde kunna sätta ihop delarna. Men tankarna smiter undan, som att försöka fånga vatten i kupade händer. En skärva av en insikt rör sig i utkanten av mitt synfält, men så fort jag försöker fokusera på den, upplöses den. Jag blinkar, långsamt. Något flimrar i mitt bröst.
Vad fan är det som händer?
Tre meningar. Börja med tre meningar, så löser det sig. Jag börjar skriva.
***
Det ska bli uppläsning. Första gången på kursen.
Jag håller pappret framför mig. Mina händer är stilla, men jag känner dem. Huden mot pappret, trycket från fingrarna, den tunna skiljelinjen mellan mig och orden. Ett andetag, sakta in, sakta ut. Ingen ser att jag tvekar. Ingen utom henne.
Lina sitter där. Hon lutar sig bakåt i stolen, en hållning som utstrålar vila. Hennes händer vilar – högerhanden mot knäet, vänster på armstödet.
Jag börjar läsa.
Hennes blick förändras inte omedelbart, men jag ser hur den saktar in, hennes ögon väljer att ta in varje stavelse med en annan hastighet än resten av rummet. Jag vill tro att hon synkroniserar sig med mig, drar åt sig rytmen i min röst innan hon bestämmer sig för vad den betyder.
Jag fortsätter.
Näsborrarna vidgas, knappt. Bara ett uns mer luft än innan. En andning som förhåller sig till det jag säger, som om hon låter orden forma tempot i hennes eget bröst. En reaktion så subtil att jag kan känna att den är äkta.
En mening faller tyngre än de andra. Jag märker det inte själv förrän jag ser hur hennes vänstra hand lyfter en millimeter från armstödet, svävar en sekund som om den vill sträcka sig mot något, men sedan stannar. Hennes fingrar sluter sig nästan osynligt om ingenting. Hon höll fast något i sitt huvud, och nu höll hon fast det i sin kropp.
Jag läser vidare, men jag hör inte riktigt orden längre. Allt jag hör är henne.
Hennes bröstkorg sjunker när hon andas ut, en så kontrollerad rörelse att den lämnar mig med känslan av att jag sagt något som fick henne att behöva andas djupare. Hennes halsmuskler spänns, men bara just där, som om kroppen svarar snabbare än hon tänkt tillåta den.
Hon släpper mig inte med blicken.
Och där. Hennes läppar rör sig, knappt. En impuls att säga något. Ett ord som aldrig blir fött. Det hon håller på att säga dör innan hon själv hinner höra det.
Jag vet att jag har träffat rätt.
Jag vet att hon hört det som betydde något.
Jag läser klart.
Tystnad. Jag sväljer, låter min egen andning jämna ut sig innan jag sänker blicken till pappret. Jag har inget att gömma mig bakom längre.
Jag tittar upp.
Hennes ansikte är stilla. Samma uttryck, samma vinkel, samma blå, asymmetriska ögon som fortfarande ser mig. Men där, i skuggan av hennes kind, vid mungipan, är en förändring så liten att den bara syns om man letar efter den.
Inte ett leende. Inte en rynkning.
Bara en förskjutning i hennes blick. Jag tror att jag har just sagt något om mig själv som jag ännu inte förstått.
***
Det är natt. Jag drömmer att jag följer mannen in i en skogsdunge.
Jag har ett tydligt mål i min dröm. Jag skall dräpa honom.
Jag hör den innan jag ser den. Ave Maria. Mjukt, svävande, en röst från en plats utanför tiden.
Jag anfaller honom. Jag anfaller mannen.
Pianot styr mina rörelser, de driver mig framåt som en osynlig hand. Jag rör mig i takt. Mannen gör det inte. Han är fel, kantig, osmidig. Han vrålar, svär, kastar sig fram, men jag är redan borta. Slagsmålet är i gång.
En piruett av undvikande. Min kropp rör sig i något större, något som har varit repeterat tusen gånger. Jag ser min egen skugga dansa mot trädstammarna. Ser hans slag vina genom tomheten. Mörka grenar knakar under våra fötter, men det låter som krossat glas.
En kör höjer sig när jag träffar. Första slaget. En knytnäve som landar precis där den ska. Mannens huvud vrider sig i en perfekt båge. Blodstrimmor i månskenet. Svett som droppar långsamt, i exakt takt med musiken. Jag har aldrig slagit någon förr. Men här, nu, i den här drömmen, vet jag precis hur man gör.
Han rör sig för sent. Jag vet redan var han ska slå, hur hans tyngd fördelar sig, hur han kommer förlora balansen när jag kliver åt sidan. Jag hör hans slag vina genom luften, men det träffar bara tomhet. Hans andetag blir tunga, osäkra, medan mina är lätta. Jag följer rytmen. Jag har alltid känt den.
Jag duckar innan han ens har bestämt sig för att slå. Jag vrider mig undan, låter honom falla. Hans kropp slår i marken. En dov duns. En annan körstämma höjer sig i musiken. Det här var oundvikligt. Jag bara visste det först.
Jag kliver fram, låter mitt knä möta hans sida. Ett revben? Två? Något viker sig inåt, hans andning förändras. Ett tjockt, slemmigt rosslande. Han försöker säga något, men jag slår först. Och en gång till. Och en gång till.
Lina vet att han förtjänar det. Jag vet att hon vet det.
Jag ser det nu. Lina var aldrig orolig. Hon såg det redan. Hon visste att han inte hörde till. Och jag vet att hon vet att jag gör det.
Hans kropp faller. Långsamt. Som om han sjunker genom vatten. Ave Maria klingar vidare. Jag ser på honom, på blodet, på hans kropp i löven.
Lättnad. Rättvisa.
Jag andas in.
***
Jag vaknar med ett ryck. Ave Maria svävar fortfarande någonstans i mig, men tonerna är avklippta, stympade. Hjärtat slår hårt men inte av panik—något annat. Något som fortfarande pulserar under huden.
Klockan blinkar 04:00 i mörkret. Rummet sover, andetag böljar genom luften, någon rör sig i sin säng. Kudden under mitt huvud är fortfarande varm. Täcket har hasat ner längs ena benet. Jag andas ut, långsamt. Drömmen ligger kvar som en hinna över verkligheten, men jag är här. Hjärtat slår hårt men inte av panik—något annat. Något som fortfarande pulserar under huden. Skam. Jag skäms för att ha gjort illa någon. Jag vill gå och väcka mannen, förlåt vill jag säga. Förlåt, du kan vara hemsk, du kan vara ett rövhål men jag får inte slå dig. Man får inte slåss.
Det är mörkt i rummet.
Jag vänder blicken utåt.
Bryggan.
Hon står där. Lina.
Rocken sveper runt henne, tung, stilla. Håret löst, faller ojämnt över axlarna, några slingor lyfts svagt av vinden men rör sig knappt. Ögonen ser ut över vattnet, kroppen orörlig, händerna i fickorna.
Sedan—en rörelse.
Huvudet vänder sig, typ nittio grader.
Ögonen hittar mig direkt. De behövde inte leta.
Och där, vid kanten av hennes läppar, något nästan osynligt. En skiftning i huden, en antydan. Inte ett leende, men en rörelse som rymmer samma betydelse.
Kom till mig.
Jag vet att jag måste ner. Jag reser mig.
Jag går ner. Bryggans plankor känns torrare än de borde under fotsulorna. Det luktar sjö, trä, något stillastående. Jag kliver ut på bryggan. Hon tittar bak på mig, sedan tillbaka mot sjön. Jag närmar mig och står bredvid henne, blicken utåt.
“Har du tvättat händerna?” säger hon.
Jag stirrar på henne, oförstående.
Då känner jag det.
Smärtan pulserar genom fingrarna. Huden spänd, öm, sprucken. Jag ser ner på mina händer. Knogarna är blodiga.
“Hur?” Ordet lämnar mig som en andning.
Hon kastar en hastig blick på mina händer.
“Lever han?” Hennes fråga är kall.
“Jag—jag vet inte.”
Lina vänder ansiktet mot mig igen, men det är något avlägset i blicken, som om hon tittar på ett foto från fjärran.
“Förresten,” säger hon, “det går så här egentligen: ‘now I know in part; but then shall I know even as also I am known’.”
Jag har ju inte sagt hela citatet. Citatet som jag trodde jag kom ihåg rätt. Jag skäms.
“Förlåt,” säger jag. “Jag trodde jag inte-…”
Hon avbryter mig. “Det är lugnt. Du gjorde ditt bästa.”
Mitt bästa.
Vattnet är svart och ogenomträngligt. Inga speglingar, ingen rörelse. Det är som om världen slutar här, vid bryggans kant. Långt därute, en mörk linje där sjön möter himlen, men ingen skillnad mellan dem.
Jag står bredvid henne. Jag är personlig med henne. För första gången. Det borde vara en triumf. Eufori. Men det finns ingenting här. Hon är bredvid mig, men jag har aldrig känt mig mer ensam.
Jag drömmer. Det här måste vara en dröm. Jag blinkar långsamt. Men händerna är fortfarande blodiga. Jag hinner tänka att det är någon annans händer, men det är mina. Har jag slagit honom? Har jag dödat honom? Jag begriper inte. Jag vill fråga henne. Jag kan inte fråga henne. Jag vet ju allt, jag förstår ju allt. Eller? Varför förstår jag inte det här? Hur visste hon att jag inte kunde citatet? Vad fan är det som händer?
Jag tittar bakåt till mitt fönster. Jag hoppas att jag ska se mig själv, eller något annat underligt för att bevisa för mig att det här inte är verkligt. Bara fönster. Inget jag.
“Du…” säger hon. “Lyssna nu,”
Jag vill inte höra mer. Jag kan inte höra mer. Jag kan inte veta vad hon kommer att säga härnäst.
“Du skriver bra,” säger hon. “Men jag ska inte ta din tumme.”
Vinden från sjön stryker mot mina sårade knogar.
Min tumme? Det är det som måste vara i lådan. Alla bleka ansikten. All skräck jag såg i folks miner. De måste ha funnits en avhuggen tumme i lådan.
Bryggan kränger till när jag sätter ner foten. Hon står redan där med blicken över vattnet, men jag ser att hon hör mig.
“Jag önskar att jag kunde ge dig en annan sanning,” säger hon. Hon vänder sig sakta om och möter min blick. Jag tänker att nu kanske hon ska tillrättavisa mig, men istället höjer hon ena handen i en försiktig gest, nästan som en ursäkt. Hon fortsätter: “För allt vi vet har du redan förlorat alldeles för mycket av din tid på saker som inte ledde dig dit du behövde vara. Jag förstod det innan du kom hit, men jag hoppades ändå se dig växa.”
Jag sväljer. Känner en brännande klump i halsen. När jag inte svarar lägger hon huvudet en aning på sned, som för att försäkra sig om att jag lyssnar.
“Jag har verkligen försökt…” säger jag.
Lina är varsam. “Jag vet att du har försökt. Jag vet också att du har sökt efter något större hela livet, men ibland rinner ens energi ut i villospår. Det betyder inte att du inte velat, bara att du saknat rätt förutsättningar eller stöd.”
Hon tar ett steg närmare, håller kvar ögonkontakten. Bryggan knarrar under våra fötter, och doften av sjön fyller luften.
“Så… allt det här, menar du att jag… att jag inte kan…?”
Lina kör vidare: “Det finns så mycket att upptäcka – om livet, om själen, om universum. Och jag tror att du har anat det, men du har inte kunnat förvalta åren så att du verkligen hinner dit. I dag är det för sent att ta igen.”
Jag hör hur min andning skälver. Hon märker det och sänker rösten ett halvt tonsteg: “Jag hade velat se dig öppna dig helt för den resa som sker här. Jag ser att du bär på en längtan. Tyvärr… kan jag inte ge dig mer tid än du redan har.”
Vinden sveper in, och jag tror hon lägger märke till hur jag spänner axlarna, för hon drar in ett djupt andetag och fortsätter med oväntad värme i rösten.
“Jag beklagar djupt att jag måste säga det, men du kommer aldrig att hinna se allt som det är. Och det gör mig faktiskt ont, för jag hade verkligen hoppats att du skulle vara med på djupet.”
Jag vill protestera, säga att jag kan förändras, men orden fastnar. Hon lägger lätt en hand på min underarm—inte som en order, utan som en försiktig bekräftelse.
Hon avrundar: “Jag är ledsen. Jag önskar att allt varit annorlunda.”
En klump av skam och besvikelse växer i mig. Jag märker att hon ser det, men istället för att backa undan dröjer hon kvar en sekund, som om hon vill försäkra sig om att jag är okej. Sedan låter hon handen falla, och med en sorgsen suck riktar hon blicken mot den mörka vattenytan igen.
Det svartnar i mitt bröst. Jag vill skrika. Jag vill be.
Ta den.
Ta den, Lina.
Jag vet inte om jag hade klippt av den själv om jag haft något vasst med mig.
Ta den, vill jag skrika.
Men jag samlar mig. Jag sväljer det som måste sväljas.
“Jag förstår,” kan jag bara säga.
Hon vänder huvudet mot mig med en plötslig rörelse. Hon ser på mig
“Nej, det gör du inte.”
“Vad—jag—vad ska jag—” stammar jag.
Hon avbryter. “Jag är hemskt ledsen, men någon behöver vara ärlig med dig. Om det är något jag kan ge dig, så är det den bittra sanningen. Du förstår inte. Och du borde sluta lura dig själv.”
Orden träffar inte som en örfil. De är långsammare, tyngre. De sjunker in.
Jag ser det jag kunde ha blivit. Jag ser det jag inte får bli.
Jag får inte vara med.
Lina vänder sig om.
Vid bryggans ände står sekreteraren och några andra. De bär facklor.
Lina går långsamt mot dem, händerna flätade framför sig, huvudet böjt mot bryggans trallar.
“Vänta,” ropar jag. Lina tittar på mig. “Det är han, eller hur? Mannen. Det är han från Florens. Den Renlige?”
Hon vänder sig om. Ett leende. Nu Lina, nu ler du på riktigt. Nu har jag äntligen kommit genom väggen.
“Tycker du inte att han förtjänar det? Du verkar veta vad han har gjort… det är inget jag kan förlåta.” säger hon och innan jag hinner svara, “Ha ett bra liv du.”
Hon fortsätter gå.
Sekreteraren räcker henne en fackla.
De börjar gå längs sjöstigen, bort från skogsdungen, bort från anläggningen.
Jag står kvar och tittar, tills lågorna försvinner mellan träden.
Powered by Reedsy
© Sakıp Murat YalçınContents
Boken till Lina Wolff
SM YALÇIN | KONSULT & FACILITATOR 